Igår tog vi vårt sista farväl till lilla Mindie. 

Det är nog ett av det värsta jag vart med om i hela mitt liv. 

Men, begravningen var så vacker.

Davids ljuva stämma till gitarrens ackord. Pianos vackra toner.

Det var ljust och det var fint.

Det blev ett fint sista farväl. 

Du är nu fri

Med dina vackra änglavingar 

Ser du ner på din mamma och storasyster 

Tårarna som rann för våra kinder 

Var för Dig.

För att vi aldrig mera får se dina blåa ögon,

Aldrig mera smeka din lilla kind.

Ingen mera smärta du nu kommer känna.

Sov Gott vackra Ängel 

Tack för den här tiden. 

Ett kort besök, ett långt farväl.

Den här sommaren har vart helt underbar, samtidigt som den har pendlat mellan hopp och förtvivlan..

I början av sommaren blev jag faster igen till en underbar söt liten pojke, Jonathan.
Han ser ut som en rynkig liten farbror ibland, å än har han inte velat visa faster sina ögon. Dom har jag bara fått se på kort.
Lilla skitunge där!

Elias växer så det knakar! Han var på 10 månaders kontroll och är nu 74 cm och 12 kg "lätt".
Han kryper runt i full rulle överallt i huset, och han har börjat ställa sig mot möbler.

Å Liam växer också så det knakar!
Jösses, bara att köpa ny garderob till honom.. Helt plötsligt har han inte en enda långärmad som passar!

Nellie har blivit storasyster igen! Till en liten flicka som fått namnet Mindie.
Mindie bestämde sig för att ta sig ut i vida världen 7 veckor tidigare än beräknat.
Så liten, och så söt!! Å jösses vad mycket hår på huvudet! Jonathan hade också en riktig päls på huvudet.

Som med dom flesta fall när barn föds för tidigt kan det bli komplikationer.
Mindie har bara haft en olycklig start i livet.
Men hon kämpar på, och vi håller tummar och tår för varje dag som går.

I svåra stunder i livet, kan oväntad vänskap uppstå.
Man tror man vet hur en person är, men det visar sig att man haft fel..

I morse var jag arg.. Riktigt jävla upprörd på ren svenska!

För ca 1,5 månad sen lämnades min Sony Xperia Z in på lagning.
När den gick sönder ringde jag först mitt försäkringsbolag och pratade med dom. Då mobilen var äldre än sex månader, men inte över tolv månader räknades ett marknadsvärde fram.
Allt sjunker i pris, så dom kom fram till att reparationen får inte kosta mer än 2200kr. Jag skulle ringa stället jag köpt mobilen ifrån och fråga vad det skulle kosta att byta display och återkomma.

Sagt och gjort. Jag ringde Dialect i Enköping, berätta att displayen är helt trasig och måste bytas.
Jag fick ett pris på 1995kr. Fine.

Eftersom jag inte bor kvar i Enköping frågade jag dom på Dialect om det var OK om min kompis lämnade in den. Inga problem. Det skulle ta några veckor.

Efter 1,5 månad gick min kompis in på Dialect i ett eget ärende, men passade på att fråga vart min mobil tagit vägen?
Dom hade ingen aning! "Så lång tid ska det inte ta"
Dom skulle kolla upp det och ringa mig.

Dialect ringde mig i morse och förstörde hela min dag!
Det stället Dialect skicka mobilen till, hade gjort en felsökning.
(Det var inte det som skulle göras, det skulle bytas display och inget annat)
Då hade dom upptäckt en fuktskada.
Min reaktion var "hur i helvete då?!"
För det första har inte mobilen vart i kontakt med vatten, för det andra, OM den skulle ha vart i kontakt med vatten så ska mobilen vara vattentålig!!
Så då skulle det gå på totalt 4495kr!!!

Nytt pris fick jag också på byte av displayen om det inte vart fuktskada..
3700kr!!
Vilket skämt! Jag hade redan fått ett pris på 1995kr..
Han på Dialect sa det också, att så fort det blir en spricka i displayen så skyller dom på fuktskada.
Kanske dags att byta reparatör??
Då menar dom på att fuktskadan skulle ha uppstått EFTER att displayen gått sönder.

När displayen gick sönder gick det inte ens att använda mobilen alls!
Det har jag lärt mig iaf.. Att tanka över bilder och video klipp jag är rädd om direkt på datorn..
Det gick inte ens att föra över det på datorn.

Så, efter att ha spytt lite galla så var det bara att ringa försäkringsbolaget. Dom vart lite smått arga dom med, och mena på att är det en fuktskada på en vattentålig mobil så är det fabrikationsfel. Men men..
Eftersom dom påstår att jag skulle ha badat å lekt anka med min icke fungerande mobil så..
Efter att den gått sönder.
Så klart..

Så försäkringsbolaget "ersatte" mobilen.. Med 2200kr. Tjohoo!
Eller inte. När självrisken dragits blev det totalt 769kr på kontot..
Men eftersom det var stora grabben som hade sönder den (en olycka naturligtvis!) så får han betala självrisken på 1500kr.
Så det blir en träff med hans far på banken nästa vecka.
(Hans far gick med på att ta 1900kr från sonens konto)

Hans pappa har en Sony Xperia Z1.
Hans display gick också sönder så pass att mobilen inte gick att använda. Han lämnade in mobilen på Alina i Enköping och fick betala 1700kr för byte av display..
När han (eller om det var hans tjej) som ringde sitt försäkringsbolag så fick dom INTE lämna in den på Dialect. Annars så spelade det ingen roll.. Och jag förstår varför.

Så när det är dags för mig att förnya mitt abonnemang så kommer jag inte att förnya det och hämta ut ny mobil på Dialect.

Så, idag beställde jag en ny Sony Xperia Z. För 2700kr.
En lila!! Lycka!!
För 4495kr hade jag nästan fått två nya mobiler för.
Så jag behöver inte lägga många kronor själv på mobilen.

Så när min nya mobil kommer får ett barn inte röra den, inte ens andas på den.
Sonen lärde sig en läxa av det hela iaf. Visst att det var en olycka, men han var oaktsam också och hade tagit av skyddet. Förmodligen hade displayen gått sönder i fallet med eller utan skydd. Men att försöka skylla på hunden funkade inte riktigt heller..
Så han har lärt sig att det kostar att ha sönder andras saker.

Inget ont som för nåt gott med sig!

Som jag skrev i tidigare inlägg så skulle jag berätta om min BB upplevelse som slutade i en Förlossningsdepression..

Elias föddes ju som sagt runt 1 tiden på onsdag natten den 4 September. Ni som läst det tidigare inlägget om förlossning vet ju att den inte var så bra.. Hur som, när han föddes lades han på mitt bröst och sambon klippte navelsträngen. 

Efter ett tag tog dom Elias för vägning och mätning och han hamna åter på mitt bröst. Vi 4 tiden på morgonen åkte min sambo hem för att ta hand om valpen. Äldste sonen sov hos grannen.

Jag nickade till en stund med Elias på bröstet, men la mig sig och kolla Hollywood fruar som jag missade på tisdagskvällen. Jag ammade honom och det gick väl rätt bra. Men jag var så trött!!

Vid sex tiden på morgonen fick jag komma upp på BB avdelningen, och då hade jag fortfarnde inte sovit sen natten söndag till måndag.. Jag fick förklarat på BB att han skulle ligga hud mot hud på mig, och att jag skulle försöka amma så mycket det bara gick. Alla som jag känner, även med min först födde son så tog dom barnet efter födseln för att mamman ska få sova. Jag ammade och ammade, trodde det funka. Jag frågade flera gånger att kan jag verkligen amma på grund av mina inlägg? "jadå, det är inga problem"

Jag var som en levande napp.. Han hängde på bröstet och klockan började närma sig 8 på morgonen. Ett dygn utan sömn.. Dom la Elias på sidan så jag kunde "sova" och amma honom. Jo visst, mina bröst var ju så stora så när jag släppte bröstet försvann hela barnets ansikte under tutten.. Så återigen, det var bara och sätta sig upp och amma. Vid 10 tiden på morgonen kom min sambo så jag äntligen fick duscha!! Jag hade blodat ner hela sängen och hela jag var bara äcklig blodig. 

Inte ens det erbjöd dom mig, att ta honom så jag fick duscha efter förlossningen. Min sambo var tvungen att åka igen runt 1 tiden då min son kommer hem från skolan. Jag frågade flera BM om jag inte kunde få lägga ifrån mig honom så jag kunde få sova, jag var så trött.

"nej, han måste ligga hud mot hud mot dig"

Visst, jag nickade till några gåner med honom på mitt bröst, men ingen djup sömn. 

Elias snuttade och skulle ha bröstet hela tiden, jag frågade om jag inte kunde få en napp, för nu började mina bröstvårtor bli såriga och blodiga.

"nej, vi rekomenderar inte att ge napp till så små"

nähäpp... då får jag väl bita ihop. Nu var jag på bristningsgränsen, psykiskt. Efter att ha vart vaken i mer än snart två dygn bara grät jag.

Jag förstod att nåt var fel med amningen eftersom han bokstavligt talat satt fast vid mitt bröst. Jag frågade åter BM om det verkligen kommer nån mjölk, på grund av implantaten. 

"jadå, det går så bra så!"

När nästa skiftbyte av personal kom, frågade jag om jag inte kunde få lägga ner Elias i sängen som finns på BB, för jag måste verkligen få sova nu. Jag har snart inte sovit på 2,5 dygn!

Svaret jag fick var återigen.. 

"nej han måste ligga hud mot hud mot dig, och dessutom kan han bli nerkyld om du lägger ifrån dig honom."

Jag började gråta, frågade om dom inte kunde ta honom ett par timmar så jag kunde få sova. Hon tittade på mig och gick ut...

Min sambo kunde ju inte vara där och hjälpa mig, han hade ju både valpen och min son hemma att ta hand om. 

Åter en natt med bebis hängdes i blodiga, såriga bröstvårtor och sovandes på mig.. 

Min sambo kom tidigt på torsdagsmorgonen efter att fått iväg min son till skolan. Äntligen skulle vi få åka hem!

Nu ska vi inte tala om hur trätt jag var... Den sista sömnen jag fick var natten söndagen till måndagen. Med avbrott för att gå upp och kissa som alltid under en graviditet. Nu var det Torsdag... Jag hade ju slumprat till några gånger med Elias på mig, men inte sovit en timme ens. Jag var så trött så jag visste knappt vad jag hette, eller var jag var. Mina bröst ömmade och mina bröstvårtor var nästan delade..

Jag somnade sittandes i bilen på vägen hem.

Hemma kämpade jag med amningen. Jag kände på mig att nåt var fel, att det inte kom tillräckligt med mjölk, för han hängde konstant vid bröstet. När Elias började kräkas koagulerat blod blandat med lite mjölk förstod jag att han suger och suger och suger, men det kommer ingen mjölk. 

På söndag förmiddag kom min sambo in, tittade på mig när jag bara satt och grät och grät och grät för att det gjorde så fruktansvärt ont att amma. Sen sa han:

"nu räcker det, du kan inte ha det så här. Elias kräks blod och dina bröstvårtor är alldeles trasiga, vi åker och köper ersättning, och det är nu"

Jag ammade min förstfödde länge, i 18 månader. Men då hade jag inte gjort bröstförstoringen.  Jag ville ju inget hellre än att amma, dom här mysiga stunderna som är.

Men vi åkte till affären, köpte flaska och ersättning, bröstpump fick jag låna av Ida, för vid det här laget hade jag sån mjölkstockning så jag kunde inte es bära Elias eller ha armarna nära kroppen. Dom var som två stora bomber. Elias tog flaskan på en gång, han har väl knappt fått i sig nåt på dom här dagarna.. Så i 4 dagar kämpade jag på med amningen. Jag försökte pumpa, efter att ha pumpat en timme på varje bröst hade jag lyckats få ut 30ml....

På måndag skulle vi till Ackis till BB på väg för kontroll på Elias eftersom ha hade ett litet blåsljud på hjärtat så ville dom kolla det. Det var helt borta iaf. Men det skulle vägas, mätas och kolla hörsel. I väntrummet började Elias kinka så Patrik sprang iväg och fixade ersättning, under tiden fick jag komma in till läkaren. Allt var bra och såg normalt ut, och läkaren säger till mig:

"du får gå ut och amma honom innan ni går in till BM"

Jag svarade honom att jag kan inte amma, jag har försökt. Hans pappa är och fixar ersättning

Han spänner ögonen i mig och säger: 

"ALLA kan amma, DET får du lov att ta med BM när du kommer in till henne"

Suck...

Efter en stund fick vi komma in till BM för att kolla hans hörsel, hon såg att han hade flaskan i munnen.

Då kom frågan..

"ammar du inte?"

-Nej, det kommer ingen ut nåt, jag har massa mjölk, men det kommer inget. Och nu har jag världens mjölkstockning.

Jag opererade brösten 2007, så jah tror det har med det att göra.

"alla kan amma, jag vill gärna känna på dina bröst när vi är klara med allt här!

Ja visst, varsågod, lycka till sa jag..

BM tar på sig handskarna och ryggar nästan tillbaka när hon ser min såriga bröstvårtor. Sen skulle hon börja försöka pumpa ut mjölk för hand. Hon kämpade och kämpade, det kom inte en droppe.

"hur mycket har du lagt i?"

310 i varje, hur så?

Då får jag förklarat av henne att det finns en "gräns" på hur mycket man har i, som påverkar om man kan amma eller inte. Den gränsen ligger på 250 i varje... Då var det ju rätt kört för mig.

Under hela min graviditet har det lovats att trots implantat ska det gå att amma. Tydligen inte.

Sen enligt BM hade jag inte mjölkstockning, utan mina "gångar hade bara täppt igen"

Vad är skillnaden???

Jag fick order om att ta på mig en trång BH och hålla brösten varma och stå ut med smärtan helt enkelt. Och att inte pumpa ur nånting mer.

När Patrik och jag kom hem ringde BM upp, hon hade talat med sin läkare, "eftersom dina bröst var rätt hårda, (no shit) så har du fått tabletter utskrivna som ska stoppa mjölkproduktionen och du ska äta två tabletter om dagen i två veckor." Bra, så kände jag nånstans att jag fick rätt. Att alla faktiskt inte KAN amma, även om man VILL!

Jag tog kontakt med min husläkare, jag ville åter börja med mina antideprissiva, eftersom jag ändå inte ammade. Jag berättade hela förlossnings upplevelsen och bemötandet på BB.

Han tittade på mig med vänliga ögon och sa bara..:

"Jag är helt övertygad omk att du fått en Förlossningsdepression, det viktigaste efter en förlossning är att mamman får sova. Du sov nästan ingenting på 3 dygn.."

Nu har jag ätit mina antideprissiva i snart tre månader och mår så mycket bättre. Dom första veckorna i Elias liv gjorde jag inget annat än bara grät och grät och kände mig världelös och otillräcklig som mamma. Tyvärr gick allt ut över min sambo, men vi är starka tillsammans och jag är glad över att han fanns vid min sida och förstod mig..

Mina pojkar, Patrik, Liam och Elias. Ni är mitt allt...