Jag ska försöka beskriva mig själv. Så gott det går.
Hur jag är som person.
Som sambo, och som mamma.

Vi börjar med hur mitt temperament kan vara.. Jag kan brusa upp för små saker, men det går lika fort över.
När någon/något gör mig riktigt jävla förbannad (händer ungefär var 5e år.)
Brukar det sluta illa. Antingen åker personen på en rak höger om det är befogat, eller så gör jag illa mig själv.
Å nej, inte att jag sitter som en fjortis och skär i mina armar, utan det blir oftast att jag slår knytnäven i väggen.
Det gör ont. Förbannat jävla ont...
Eller så åker nåt i väggen. Helst så att det blir ett krashande. Typ glas, tallrik,
eller som i julas, då rök båda mina julstjärnor. Ut på gården bara. Krasch bom bang!
Så arg som jag var då, var säkert 4-5 år sen.
Jag kan ha väldigt hett temperament, det är nog den finska genen som kommer igång.

Jag kan glädjas åt andras lycka. Jag kan sörja och bli ledsen om någon närstående är ledsen och mår dåligt.
Hamnar man på fel sida med mig, kan jag förlåta. Men jag glömmer inte..
Jag kan vara trevlig och le, men jag kommer alltid att minnas vad som sagt och gjorts.
Den som gjort illa mig och sårat mig, tycker jag inte synd om.
Inte alls. Jag kan tycka att vissa saker är tråkiga, men jag tror på Karma.

Gör man någon illa, fysiskt eller psykiskt, så slår det alltid tillbaka. Förr eller senare, på ett eller annat vis.

Hur jag är som flickvän? Ganska rolig hoppas jag.
I min och Patriks relation är vi mycket "man och kvinna"
Jag sköter hemmet, matlagningen, barnen osv. Han sköter inkomsten. Han har mat på bordet, tvättade kläder och rent hem när han kommer hem från jobbet.
Alla vill inte ha det så, men just nu när jag är mammaledig och har hela dagarna hemma tycker jag inte det är mer än rätt.
Han sliter på jobbet i snitt 10 timmar om dagen, då kan inte jag sätta en dammsugare i handen på honom när han kommer hem..
När jag jobbade heltid, hade vi det mera uppdelat. På helgen hjälptes vi åt att städa, och med matlagning på vardagarna.
Jag är så väldigt petig och pedant med min tvätt, så tvätten får han inte röra..
Diska hatar han, så det fixar jag.
Nu har vi diskmaskin så nu är det inte så farligt. ;)
Jag är lojal, till 110% mot den jag lever tillsammans med.
Jag skulle aldrig vara otrogen, aldrig ta honom för givet, eller förnedra honom på någotvis. Vi är oense om vissa saker, men vi kommer överens om att vi är oense om just den saken och släpper det.
(jag har så dåligt minne så ibland kan jag glömma bort varför vi ens börjat diskutera en sak..)

Jag har inget behov av att umgås 24/7 med den jag lever ihop med. Snarare tvärtom.
Vill han sitta framför datorn i timmar gör inte det mig nåt. Då får jag vara kung över fjärrkontrollen!
Vi tycker det är viktigt att ge varandra sitt utrymme. Jag blir mer stressad över om han ska vara hemma en hel dag, för att jag är van vid att han jobbar mycket.
Ibland kan det vara frustrerande att han jobbar så mycket, men jag vet att han jobbar för vår skull.
För att vi ska kunna leva det livet vi gör, och kunna bo där vi gör.
Dessutom är han någon form av arbetsnarkoman.. Så om han ska vara hemma en hel dag blir han bara deprimerad..
Vi har samma värderingar om livet. Han är lugn, jag är den som kan brusa upp och gå upp i varv. Men han är den som tar ner mig på jorden igen.

Som mamma är jag nog ganska sträng.
Men samtidigt väldigt kärleksfull.
Ett nej är ett nej.
Svärande barn är ett av det värsta jag vet.
Jag svär. Massor. Men mina barn får inte göra det. Jag är uppvuxen med att inte svära, tror jag var närmare 14-15 innan jag vågade svära framför mamma.
När Liam svor massor som liten, och inte lyssnade när jag sa åt honom fick han lite flytande tvål i munnen. Det fick jag som liten, jag svor inte.
Han är snart 11 och svär inte hemma
Sen är det klart att han svär, men inte i hemmet och absolut inte framför mig.

Jag skulle aldrig kränka mina barn.
Jag skulle aldrig säga nåt som sårade dom, eller tvinga dom till nåt dom inte vill.
Mina barn ska lära sig att vara tacksam för det man har, visa äldre respekt, tacka för maten. Vanlig vett och etikett helt enkelt.

Mina barn ska kunna stå på egna ben i vuxen ålder. Dom ska få göra sina egna misstag. Jag ska lära dom att tro på sig själv. Mina barn är inte bättre, eller sämre än någon annan.
Man ska hjälpa om man kan.
Lära dom skillnaden på att hjälpa och inte låta sig utnyttjas.

Vill barnen sova i sängen, får dom göra det. Ger det dom trygghet så är det inget tal om saken.
Finns inga tonåringar som sover med sina föräldrar iaf..
Liam kommer väldigt väldigt sällan ner, det är om han haft en hemsk mardröm.
Men oftast somnar han om.
Elias är så liten, och han sover mycket bättre mellan oss.
Jag nattar honom i våran säng, lyfter sen över honom i sin säng.
Just nu har en massa tänder på gång och sover lite sämre. Vaknar han, lyfter jag bara honom till oss.
Men oftast så sover han egen säng.
Jag skulle aldrig stoppa honom i eget rum så här liten. (förstår inte hur dom kan göra så tex i USA??)
Han har inget behov av ett eget rum förs han närmar sig 3-4 årsåldern.
Jag är inte världens bästa mamma. Jag har gjort många misstag. Men den först födda är alltid ett experiment.
Det är lättare med Elias. Trots att det var 10 år sen jag var småbarnsförälder.
Jag känner mig trygg i min föräldraroll.
Tjat och taskig attityd går inte hem hos mig.
Oavsett om det är mitt barn eller inte.
Jag har inga problem att tillrättavisa andras barn.
Jag behandlar andras barn precis som jag behandlar mina egna.
Jag är rättvist.
Skulle aldrig tex ge Liam glass och inte Nellie.
Handlas det julklappar eller födelsedagspresenter får alla för samma summa. Eller ja nästan. Elias har inte samma behov på kläder eller leksaker som dom större barnen.
Så han fick bara några julklappar.
Jag är fullt medveten om att mitt barn inte är Guds bästa barn. Han kan vara jävlig.
Men, han är fortfarande bara barnet.
Han förskönar saningen till sin egen fördel.
Det är helt normalt. Barn är så.
Det gäller bara att man som förälder/vuxen vägleder dom rätt.
Att ljuga är fult, att sanningen kommer alltid fram.

Jag är inte perfekt på någotvis. Jag är jag.
Mycket i mitt liv har format mig till den jag är idag.
Alla väljer sin egen väg att gå, min har varit lite krokig genom livet. Men just nu är min väg rak och enkel.